24 Oktober 2013

Sista tidiga morgonen för denna period. På jobbet rullade det på som vanligt. Känt mig lite risig, nyser och näsan rinner. Så det enda vettiga jag har gjort sedan jag kom hem är att ha lagat mat.
Legat på soffan ett par timmar och slötittat på tv:n och telefonen.
Sten Åke Gogglade runt härom dagen och då hittade han en sida skriven av en gammal kamrat till Sammy som flyttade från Filipstad för länge sedan. Det var kul att läsa och bli påmind om den gamla "goda" tiden.
Killen som sitter i mitten längst fram med fotbollen är Sammy. 
Eftersom jag själv inte har så mycket att skriva om idag så håll till godo med detta.
Kram ♥
 
 

Simon Lindells proffsblogg

Vi på trappan

29 okt 01:00, 2012

 

 
 
På den tiden fanns det inga problem. Berlinmuren hade fallit och vi spelade fotboll på rasterna. Vi var bara 8-9 år, men höll ihop som om vi känt varandra en livstid. 
 
Jag sitter längst ner till vänster. Skor med kardborrband. Jag ville alltid köpa med snören. Men farsan lyckades ständigt övertala mig. "Du vet ju att du kommer snabbare ut på rasten om du inte behöver knyta."  
 
Det var vi: 82:orna. Jag trivdes alltid som en 82:a. Och det där gänget på trappan kommer alltid finnas där i en egen liten grop i hjärtat. Även om jag knappast kan påstå att jag känner någon av dem i dag. Jag flyttade från Filipstad några år senare, de blev kvar. Det är skitsamma nu. 
 
Jag minns er alla som om vi träffades i går vid den instängslade asfaltsplanen. Var och en av er har jag en speciell historia med. 
 
Han till höger om mig heter Per. Han: lärarns pöjk. Jag: pastorns pöjk. Fina pojkar.Vi snattade en porrtidning på macken när vi var nio. Såg ett par jättestora bröst på ett omslag. Aldrig sett något liknande. Världen stannade. Per stoppade hela vidundret under tröjan och jag sprang. Sprang för mitt liv medan Per blev tagen på bar gärning. Efter ett par hundra meter fick jag dåligt samvete för att ha lämnat min polare i sticket och gick tillbaka till macken. 
 
Våra föräldrar fick reda på allt sen. Men den officiella versionen var att vi snodde en Kalle Anka-tidning. Jag förstår än idag inte vad vi skulle med porr till? Vi var nio år! Och hur kunde någon gå på det där med Kalle Anka. Jag prenumererade ju på den...
 
Efter det trodde jag mitt liv var över. Jag var en tjuv och skulle aldrig kunna tvätta bort den stämpeln från mitt unga samvete. Hur skulle jag kunna få jobb med en sådan bakgrund? 
 
Men livet var ändå lyckligt. Både farmor och farfar levde. Vi seglade på somrarna. Ankrade vid små öar i skärgården. Spelade yatzy i solnedgången. De somrarna finns det inget Las Vegas i världen som kan knäcka. 
 
Pengar hade jag gott om också. Jag sålde jultidningar på vintern och fröpåsar på våren. Det var mest syföreningstanterna i kyrkan som köpte efter att farsan hetsat dem lite. All förtjänst sparade jag i en stor hästhandlarplånbok som jag ärvt från morfar. Jag var rikast i familjen, med råge. 
 
Sen kom hockeybilderna. Då blev jag besatt och investerade varenda krona. 
 
Lintotten med fotbollen i knät heter Sammy. Han var bäst i stan på hockey. En sommar fick han vara med på ett träningsläger med självaste Wayne Gretzky. Det fanns inget som kunde slå det då. Hade han varit några år äldre skulle han fått ligga med vem han ville. Killarna inkluderat. Sammy var vår fixstjärna. 
 
Sen var det Johan, Gary, Ekan, Rehn, Wessner, Putte, Daniel, Jonas och Henke.   
 
Ibland kommer de smygande en eftermiddag. Ibland golvar de mig som ett knytnävsslag om natten. Alla minnen. Alla ansikten på trappan. 
 
Vi var födda 82. Fortfarande barn. Ändå kände jag mig så mogen. Så levande. Har jag någonsin varit så levande? 
 
Farmor och farfar finns inte längre. Inga segel hissas. Men man får försöka se det positivt. Trots fadäsen med porrtidningen så löste det sig ju ändå med jobb till sist. I pokerbranschen är det inte så noga med bakgrunden...

 

 
Simon Lindell
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0